Daniel Mena, Helsingborgs ASK, som tidigare bland annat har representerat Strömstads SK, Engelholms SK, samt Åstorps SS har gått ur tiden efter en längre tids sjukdom.
Foto: Lars O A Hedlund

Daniel Mena har avlidit efter en längre tids sjukdom. Jag lärde känna Daniel när han var lärare vid Strömstads gymnasium. Han hade inte mig som elev i något ämne utan vi möttes vid schackbrädet. Daniel var en mycket intresserad och skicklig schackspelare och var ledare i Strömstads Schackklubb innan han senare flyttade till Hasslarp i nordvästra Skåne.

Daniel var en mycket trevlig och lättsam person trots svåra livserfarenheter. Han kom till Sverige som flykting från det av inbördeskrig hårt drabbade El Salvador. 

Undertecknad hade förmånen att få spela ett Allsvenskt serieparti mot Daniel Mena, säsongen 1997-98. Strömstads SK hade redan säkrat det Allsvenska seriekontraketet in för den sista ronden medan vi Tanums SS II kämpade frenetiskt om seriesegern mot vårt förstalag i Tanums SS I. Minns än i denna dag att min huvudsakliga uppgift på fjärde bordet var att inte förlora. När krutröken skingrats hade det blivit remi i vårt parti och därmed oavgjort i matchen mot Strömstads SK (2½-2½). Vilket innebar att Tanums SS II vann den Allsvenska seriens division IV, grupp 12. Då vårt förstalag till vår och andras stora förvåning gick på säsongens första förlust i bortamatchen mot Vänersborgs SS.

Under min gymnasietid deltog jag i ett skolprojekt där vi på en kurs gjorde en skoltidning, som vi finurligt nog döpte till ”Pravda – Sanningar från Alcatraz”. I tidningen berättar Daniel Mena om sitt liv för min dåvarande redaktionskollega, Astrid Askberger. Nedan återger jag delar av hennes artikel om Daniels dramatiska historia.

Daniel Menas berättelse:

”Daniels pappa föddes 1940, hans far var invandrare från Spanien och hans mor från El Salvador. När Daniels far växte upp var familjen mycket fattig, han började arbeta i en domstol som städare och där föddes drömmen om att bli advokat. Han sparade sina inkomster och fick slutligen råd att börja studera juridik. När Daniel sedan föddes 1964 (i Cojutepeque) hade familjen det bra ställt. Då arbetade Daniels far som juridisk rådgivare till arbetsmarknadsministern. Föräldrarna bestämde sig för att skiljas när Daniel var liten. När de skilde sig bodde han kvar hos sin far. På den tiden kunde han inte förstå varför människor klagade på orättvisor, han trodde att alla hade det lika bra som han själv. Eftersom hans far arbetade för regeringen tyckte också Daniel att den var bra. När Daniel skulle börja på gymnasiet fick han ett stipendium så han kunde gå i en fin skola i huvudstaden, San Salvador. De flesta som gick där var rika och stödde också regeringen. Det var kyrkan som först fick Daniel att se de orättvisor som fanns i landet. Under 1980-talet var det allt fler människor som stödde gerillan, exempelvis stod kyrkan på deras sida. Nu började Daniel fundera på varför kriget år efter år fortsatte, det måste finnas människor som har det väldigt dåligt. När han sedan fortsatte sina studier på universitetsnivå och utbildade sig till civilingenjör, kom han att få alltmer kontakt med människor som sympatiserade med gerillan. Efter examen fick Daniel en anställning vid ett japanskt elektronikföretag. Samtidigt undervisade han också som universitetslärare i matematik.

Den 16 november 1989 bestämde sig regeringen för att med hjälp av de USA-stödda trupperna bomba universitet för att på så sätt förinta gerillaanhängare. Den dagen undervisade Daniel som vanligt sina elever i matematik. Han minns mycket väl vad som hände. Han höll på att rätta prov och satt framme vid katedern med en av sina elever bredvid sig. När de satt där och gick igenom provet small det plötsligt till. Alla Daniels elever omkom omedelbart, han hade tur som satt bakom katedern, det var den som skyddade honom. Han blev skadad av metallsplitter och kunde därför inte ta sig någonstans utan blev kvar i klassrummet. Efter ett tag började han röra på sig, detta observerade en av militärhelikoptrarna som kretsade ovanför universitetet och de började då skjuta mot honom. Han blev träffad av två kulor men mirakulöst nog överlevde han även dessa. Under hans väntan på hjälp kom det en grupp civila människor som gav honom lite vatten och hjälpte honom få av sig kläderna. Han fick också besök av en liten grupp militärer som letade efter överlevande. Även denna gång klarade han sig undan, nu tack vare att han vågade utmana den unge mannen som fick order om likvidering. Daniel förklarade för honom att han inte gjort något som borde medföra ett sådant straff som döden. Soldaten måste nog ha insett felet i sin uppgift, att döda, han försvann från universitetsanläggningen utan att såra Daniel.

Det dröjde ungefär ett dygn tills Röda Korset kom och hjälpte Daniel, i väntan på hjälp hade han legat kvar i klassrummet utan att våga sova en blund, i rädsla för att inte vakna upp igen. Men det var nu inte så okomplicerat att man genast kunde föra den svårt skadade Daniel till ett sjukhus. Nästan alla sjukhus var kontrollerade av regeringen och man hade inte för avsikt att någon skulle överleva attentatet mot universitetet. Åter en gång var lyckan på Daniels sida. Det enda sjukhuset som inte var totalt kontrollerat av regeringen krävde att man hade en försäkring som gällde där. Det japanska företaget som Daniel arbetade för hade tecknat en sjukförsäkring för de anställda på just detta sjukhus.

På sjukhuset opererade man Daniel och han fick vara kvar några veckor. Under denna tid trodde hans föräldrar och vänner att han var död. När sjukhuset ville ha betalt hjälpte de Daniel att meddela sin pappa genom kyrkan. När Daniel började bli frisk och hoppades att han snart kunde återvända hem kom det plötsligt en natt en dödspatrull, bestående av poliser som hade till uppgift att undanröja alla som befunnit sig på universitet. Daniel klarade sig undan den natten men han hörde att de skulle komma tillbaka natten därpå och då döda de som kommit till sjukhuset som skadade efter attentatet. Nu gällde det att handla snabbt, enda chansen att överleva var att ta sig från sjukhuset. Med hjälp av sin far och läkarna på sjukhuset kunde han smita ut till den osäkra friheten.

Daniels pappa ägde ett bageri i den lilla staden där de bodde. Där gömde de Daniel de första dagarna tills polisen kom och började fråga efter honom. Pastorn och fadern gömde sedan Daniel i ett slags gatukök. Där var det säkert för det var ingen som kunde misstänka att någon höll sig gömd där. Den 5 december beslöt de att Daniel var tvungen att komma ut ur El Salvador, till Guatemala. Där stannade Daniel några veckor och försökte hålla sig gömd men det var inte säkert att stanna i Guatemala heller, dödspatruller var ute efter salvadoraner som flytt. Då kom Daniel i kontakt med den svenska ambassaden, där hjälpte de honom att komma till Sverige. Han hamnade på sjukhus i Västerås men blev därefter förflyttad till Strömstad och här fick han senare också en lärartjänst.

Hur man än vrider och vänder på det måste man ju, när man har så många hemska minnen och upplevt så mycket som Daniel men ändå klarat sig undan med livet i behåll, inse att man har något otroligt värdefullt att föra vidare och sprida till andra människor, livsglädje.”

Daniel arbetade fram till sin bortgång som lärare vid Kullagymnasiet i Höganäs. Han efterlämnar fru och fyra barn. Våra tankar går till familjen och vännerna.

Vila i frid Daniel, du saknas oss.

Christian Carlsson,
sekreterare och lagledare i Tanums Schacksällskap.

Lägg till kommentar